Taktegel

Taktegel av bränd lera har gamla anor. Fynd och bilder av kinesiskt taktegel finns från tiden 1000 år före Kristus. Taktegel fanns i antikens Grekland och hos Etruskerna. Till Norden kom takteglet före 1100-talets slut, huvudsakligen på klosterbyggnader. Då fanns redan en lång tegeltradition i länderna kring Medelhavet, Frankrike, Tyskland, England och Holland. I svenska städer började taktegel användas mera allmänt under medeltiden men oftast bara på förnämare hus. Takteglen lades till att börja med i murbruk, men formas numera så, att de passa in i varandra utan bindemedel. Det har alltid funnits en stora variation av tegelpannornas utförande och utseende. Någon standard för mått eller utförande har i stort sett aldrig förekommit.

Tegeltyper i urval

Taktegel

Fjälltegel.

Taktegel

Enkupigt taktegel.

Taktegel

Tvåkupigt taktegel.

Hjärttegel.

Fjälltegel

Det äldsta takteglet var fjällformade, rektangulära plattor med rundat nedre kant och klackar för hängning över läkt, så kallat fjälltegel, spåntegel eller bäversvansar. De lades med en halv panna förskjutna i sidled så att fogen mellan två pannTaktegelor alltid hamnar över en hel panna.

Munk- och nunnetegel

Parallellt förekom det så kallade munk- och nunneteglet. Den äldsta typen fanns på grekiska tempelbyggnader. Tegelplattorna var plana med uppvikta kanter, skarven täcktes av en smal panna med vinkelformat tvärsnitt. Denna täckpanna utvecklades under senantiken till en halvcylinder. Senare utformades även den underliggande täckpannan rundad och kallades ”nunna” medan den överliggande täckpannan fick heta ”munk”, en anspelning på klassisk samlagsställning. Dessa nu ålderdomliga taktegel tillverkades långt efter andra världskriget och förekommer fortfarande på hus i Italien.

En-, två- och tre-kupigt taktegel

Som en kombination av ”munk” och ”nunna” tillkom sedan det så kallade en-kupiga takteglet. Den består av en tunn tegelplatta, som böjts i vågform; den har en lång våg nedåtgående och en kort vinge, som täcker över nästa pannas uppskjutande kant. Detta taktegel av holländskt ursprung kallas ibland för ”vingtegel”. Det är det på äldre byggnader i Sverige mest brukliga. två-kupiga tegel motsvarar de en-kupiga med den skillnaden, att här finns två nedåtgående och två uppåtgående vågor. Det en-kupiga är försedd med en klack, det två-kupiga (det i mellersta och norra Sverige mest använda) med två. Även tre-kupiga taktegel kan förekomma.

Falstaktegel

För att göra tegeltaken ännu tätare har man försett takteglet med falsar, som sluter sig i varandra, varvid man utgått ifrån såväl de gamla modellerna som från nykonstruerade.

Vingtegel

Vingtegel eller holländskt tegel är en vidareutveckling av munk- och nunnetegel och en föregångare av en-kupigt taktegel. Denna tegeltyp blev dominerande under 1600- och 1700-talen i Sverige. Med sina avskurna högra övre och vänstra nedre hörn kunde vingtegel läggas tätare än tidigare tegeltyper.

Hjärttegel

Det fanns även lokala tegeltyper som exempelvis det så kallade hjärtteglet som hade spridning i Dalarna. Det hade en romb- eller hjärtliknande dekoration mitt på varje panna, därav namnet. Hjärttegel lades ungefär som fjälltegel, alltså med en halvpannas förskjutning i sidled.

Specialformer

För täckning av husets nock tillverkas speciella halvrunda nockpannor, finns även som Y- eller X-nockpanna (där taknocken delar sig).

 

This entry was posted in Taktegel and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>